VÄRLDSMARKNADEN
Peggy, plägade hon i gråtmild ton säga till sin svägerska, då de voro goda vänner. Jag är säker om att jag måste taga in alla mina klänningar — jag blir till slut ett riktigt skelett.
Fet eller mager, skrattande eller melankolisk, till häst eller på pianostolen — allt detta var en don för majoren. Och översten, som satt och blossade ur sin pipa och lyssnade till denna klagolåt, gav en vink om att Glory skulle skaffa sig några svarta klänningar med nästa fartyg från London, och berättade en mystisk historia om en dam i Irland, som hade dött av sorg över en man, innan hon ännu hade fått någon.
Medan majoren fortgick på detta tantaliserande sätt, icke friande och vägrande att förälska sig, kom ett nytt fartyg från England, medförande brev och bland andra även några till den hjärtlöse mannen. Dessa voro brev från hemmet, bärande en tidigare poststämpel än de i det förra paketet, och majoren kände bland dessa igen ett med hans systers handstil, som ständigt skrev kors och tvärs över i sina brev till sin bror — samlande alla möjliga ledsamma nyheter hon kunde inhämta, grälande på honom och läxande upp honom med systerlig uppriktighet och alltid lämnande honom olycklig dagen efter sedan "den käraste William" hade slutat läsningen av en av hennes epistlar — ehuru "den käraste William", för att säga sanningen, icke skyndade med att bryta miss Dobbins sigill, utan avvaktade en särdeles gynnsam dag och ett särdeles gynnsamt lynne för att göra det.
Vid pass fjorton dagar förut hade han skrivit till henne för att gräla på henne för att hon berättade sådana där dumma historier för mrs Osborne och hade avsänt ett svar till nämnda dam, i vilket han tog henne ur sin villfarelse rörande de rykten, som gingo i svang om honom, och försäkrade henne, att han "alls icke tänkte på att förändra sin ställning".
Två eller tre aftnar efter ankomsten av den andra brevpacken hade majoren tillbragt aftonen tämligen behagligt i lady O'Dowds hus, där Glorvina tyckte att han
