VÄRLDSMARKNADEN
hindra mr Bullock att göra några frågor eller på något sätt påskynda ceremonien. Han och fruntimren viskade stundom därom uppe i salongen, dit fadern aldrig kom. Han stannade envist nere i sitt eget rum, och hela framsidan av huset var tillsluten till dess den allmänna sorgklädseln hade blivit färdig.
Vid pass tre veckor efter den 18 juni kom mr Osbornes gamle bekante, sir William Dobbin, till mr Osbornes hus vid Russell Square med ett mycket blekt och upprört ansikte och yrkade på att få tala med den gamle herrn. Sedan han blivit införd i hans rum och efter några få ord, som varken den talande eller värden förstod, tog den förre ur ett kuvert upp ett brev, förseglat med ett stort rött sigill.
— Min son, major Dobbin, sade rådmannen med någon tvekan, har skickat det här brevet med en officer, som kommit hit till staden i dag. Min sons brev innehöll även ett brev till er, Osborne.
Rådmannen lade brevet på bordet, och Osborne stirrade ett par minuter på honom utan att säga ett ord. Hans blickar skrämde sändebudet, som, sedan han ett ögonblick betraktat den olycklige fadern med en sorgsen och medlidsam blick, skyndade sin väg, utan att yttra ett ord vidare.
Brevet var skrivet med Georges välkända handstil. Det var samma brev, som han hade skrivit före dagbräckningen den 16 juni, strax innan han tog farväl av Amalia. Den hand, som hade undertecknat det, skulle aldrig mera hålla i varken penna eller svärd. Själva det sigill, varmed brevet förseglats, hade blivit rövat från Georges döda kropp, där den låg på slagfältet. Fadern visste ingenting därom, utan satt och betraktade brevet med stum och nästan medvetslös bävan, och då han öppnade det skälvde hela hans kropp.
Har ni någonsin haft en tvist med en kär vän? Hur hans brev, skrivna under vänskapens och förtroendets tid, väcka sorg och förebråelser hos er! Hur smärtsamt är det icke att åter genomläsa dessa varma försäkringar om
