WILLIAM M. THACKERAY
lyssnade med mer än vanlig uppmärksamhet till de sånger, varmed hon undfägnade honom (sanningen var likväl den, att han icke mer lyssnade till henne än till schakalerna, som tjöto där ute i månskenet, och att detta var en av hennes vanliga illusioner), och sedan han hade spelat sitt parti schack med henne, hade han lämnat överstens familj vid den vanliga timmen och begivit sig hem.
Där på hans bord låg hans systers brev och betraktade honom med en förebrående blick. Han tog upp det med en viss blygsel över sin försumlighet och beredde sig på en timmes obehagligt samkväm med denna frånvarande klottrande anförvant…
Det kunde väl ha varit vid pass en timme efter majorens avsked från överstens hus. Sir Michael sov den rättfärdiges sömn; Glorvina hade ordnat sina svarta lockar i otaliga små papperslappar, i vilka hon hade för vana att instänga dem. Lady O'Dowd hade ävenledes gått till sängs i sitt äktenskapliga gemak på nedre botten och svept ett moskitnät kring sin fagra lekamen, då skyltvakten utanför den befälhavande officerns hus fick se major Dobbin komma rusande i månskenet fram emot byggnaden med häftiga steg och ett mycket upprört ansikte, varefter han passerade förbi vakten och gick fram till överstens sängkammarfönster.
— O'Dowd! överste! ropade Dobbin med högan röst.
— Kors i Herrans namn, majorn! ropade Glorvina och stack sitt papiljotterade huvud ut genom fönstret.
— Vad står på, Dobbin, min gosse? sade översten väntande att eld hade brutit ut i stationen eller att order till uppbrott hade anlänt från högkvarteret.
— Jag — jag måste be om permission. Jag måste fara till England i de mest trängande enskilda affärer! sade Dobbin.
— Kors i Herrans namn! vad kan ha hänt? tänkte Glorvina, vars papiljotter började skälva.
— Jag måste bege mig av — nu — i natt, fortfor Dobbin, varpå översten steg upp och gick ut för att tala vid honom.
124
