Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

En gång for hon med näsduken över sina ögon. Han drog sin sälskinnsmössa ned över sina, lutade sig tillbaka i sitt hörn och tänkte för sig själv, hur hon respekterade honom och hur han förtjänade det och på vilken slö och enfaldig varelse Rawdon var, som icke förstod att ens till hälften uppfatta sin hustrus värde samt på hur tyst och dum hans egen hustru var i jämförelse med den där briljanta lilla Becky. Måhända hade Becky själv låtit falla en vink om allt detta, men så fint, att det icke var gott att veta var eller när. Och innan de skildes, hade det blivit överenskommet, att huset i London skulle fiffas upp till nästa säsong och att de båda familjerna skulle mötas igen på landet vid jultiden.

— Jag skulle önska att du hade kunnat få litet kontanter av honom, sade Rawdon buttert till sin hustru, då baroneten hade rest. Jag skulle bra gärna vilja ge litet åt Raggles — ja, förbanna mig skulle jag inte det. Ser du, det är inte rätt att inte låta honom få någonting. Det torde bli kännbart för honom, så att han kanske till slut hyr ut sitt hus åt någon annan, förstår du.

— Säg åt honom, sade Becky, att så snart sir Fox gjort upp sina affärer, ska varenda en bli betald, och ge honom litet i avräkning på skulden. Här är en anvisning, som sir Fox lämnade för gossens räkning! Och därmed tog hon ur sin pirat upp ett papper, vilket hans bror hade lämnat henne till förmån för den lille sonen och arvingen av den yngre grenen av Crawleyska familjen.

Saken var den, att hon själv hade undersökt den mark, vilken hennes man ville att hon skulle giva sig ut på, och hade funnit den osäker. Vid första vink om penningförlägenheter drog sir Fox öronen åt sig och blev orolig. Och så började han ett långt tal, förklarande hur ont han hade om pengar, hur förpaktarna icke ville betala, hur hans fars skulder och utgifterna i anledning av den gamle herrns död hade gjort honom svåra bekymmer, hur han önskade att göra sig fri från inteckningarna på godset och hur han redan hade tagit ut alla pengar, som han hade hos sina bankirer och agenter, och så slutade han

9. — Thackeray, Världsmarknaden. II.129