WILLIAM M. THACKERAY
med att göra en kompromiss med sin svägerska och ge henne en liten summa åt hennes lille gosse.
Fox visste hur fattiga hans bror och dennes familj måste vara. Det kunde icke gärna ha undfallit den kloke och erfarne diplomaten, att Rawdons familj icke hade någonting att leva av och att man icke kan hyra hus och hålla vagnar för ingenting. Han visste mycket väl, att han var ägare av de pengar, vilka enligt all beräkning borde ha tillfallit hans yngre bror, och man kan vara tämligen säker om, att han hade sina hemliga samvetsagg, som påminde honom om att han borde lämna dessa sina släktingar någon ersättning för deras svikna förhoppningar. Som han var en rättvis, hygglig karl, icke utan huvud, läste sina böner och kunde sin katekes och uppfyllde sina utvärtes plikter i livet, kunde han icke undgå att veta, att han var skyldig att lämna sin bror något och att han moraliskt taget var hans gäldenär.
Men att skiljas från sina pengar är en uppoffring, som nästan varje man med något ordningssinne känner överstiga sina krafter. Det finns knappast någon levande varelse, som icke tillräknar sig själv såsom en stor förtjänst, ifall han ger sin nästa en femtioriksdalerssedel. Slösaren ger icke därför att han finner ett välvilligt nöje i att giva, utan av ett slags slappt begär att kasta bort pengar. Han skulle icke vilja förneka sig en enda njutning, varken sin plats på operan, sina hästar eller sin middag, ja, icke ens njutningen att ge bort en femtia åt en fattig sate. Den närige, som är god, vis, rättvis och icke är skyldig en människa ett öre, vänder sig bort från tiggaren, prutar med åkaren eller förnekar en fattig släkting — och jag vet sannerligen icke vilken som är den mest själviske av dem båda. Penningen har endast ett olika värde i varderas ögon. Fox Crawley tänkte för sin del, att han skulle göra någonting för sin bror, och tänkte därefter, att han skulle tänka på den saken en annan gång.
Vad Becky angår, så var hon icke den kvinna som väntade alltför mycket av sin svågers ädelmod och frikostighet, och var därför fullt nöjd och belåten med det
130
