VÄRLDSMARKNADEN
barnkammaren och under vägen ska han sitta på diligenstaket bredvid mig.
— Där du själv sätter dig därför att du vill röka de där otäcka cigarrerna, svarade mrs Rawdon.
— Jag minns den tid då du inte tyckte så illa om dem, svarade hennes man.
Becky skrattade, ty hon var nästan alltid vid gott lynne.
— Det var då jag arbetade för min befordran, du stora gås, sade hon. Tag Rawdon med dig upp på taket och ge honom en cigarr med, om du så behagar.
Rawdon värmde icke på detta sätt upp sin lille son för vinterfärden, men han och Briggs svepte in barnet i schalar och amier och så lyftes han omsorgsfullt upp på diligenstaket i den mörka morgonstunden, vid skenet av lyktorna på "Vita hästen", och det var icke med ringa nöje han såg dagen gry och gjorde sin första resa till det ställe, som hans far ännu kallade sitt hem. Det var en resa av oändlig förnöjelse för gossen, för vilken tilldragelserna på vägen ägde ett outtömligt intresse, medan hans far svarade honom på alla möjliga frågor och berättade honom vem det var, som bodde i det där stora huset till höger och vilken parken tillhörde. Hans mor satt under tiden inne i vagnen med sin kammarjungfru och sina pälsverk och sina schalar och sina luktvattensflaskor och skepade sig så, att man kunde ha trott, att hon aldrig förr hade suttit i en diligens — mycket mindre att hon hade blivit tillsagd att stiga ut ur just denna samma vagn för att lämna rum åt en betalande passagerare under en viss resa för vid pass ett halvt tjog år sedan.
Det var åter mörkt, då lille Rawdon vaknade upp för att stiga in i sin onkels vagn i Mudbury, och han satt och såg ut därigenom, undrande då de stora järngrindarna flögo upp och beundrande de höga lindarna, i det de flögo förbi, till dess vagnen slutligen stannade framför de upplysta fönstren i herresätet, vilka lyste en glad julvälkomnad emot dem. Stora förstuguporten slogs upp — en
