WILLIAM M. THACKERAY
män skaka hand med mr Sedley, sade han, och han hade känt honom på den tid, då man kunde ha sett honom sällskapa med Rothschild på börsen, och han hade honom att tacka för allting.
Clapp, som hade de allra bästa intyg, kunde mycket snart efter sin principals olycka finna en annan anställning. — En sådan liten fisk som jag kan simma i vilket ämbar som helst, plägade han säga, och en medlem av den firma, från vilken gamle Sedley hade avträtt, var helt glad över att kunna få begagna sig av mr Clapps tjänster och belöna dem med en hygglig avlöning. Kort sagt, alla Sedleys rika vänner hade troppat av en och en, och denne fattige underlydande var ännu troget fäst vid honom.
Med den lilla summa, som Amalia behöll för egen räkning, kunde hon endast med den yttersta omtanke och sparsamhet hålla sin gosse, sin käre gosse, klädd på ett sätt, som anstode George Osbornes son, och att bestrida utgifterna i den lilla skola, till vilken hon efter många farhågor och med stark motvilja hade sett sig tvungen att skicka honom. Hon hade suttit uppe långt in på nätterna för att plugga i sig läxor och stava sig igenom hårdbitna grammatikor och geografier för att sedan kunna lära George dem. Hon hade även tagit itu med latinska elementarboken, i hopp om att kunna undervisa honom i detta språk. Att skiljas från honom för hela dagen och skicka ut honom att stå sitt kast med en sträng skolmästare eller elaka pojkar, var för denna svaga och ömma mor ungefär lika påkostande, som då hon skulle vänja av honom. Han för sin del ilade till skolan helt glad och lycklig. Han längtade efter ombyte. Denna barnsliga glädje sårade hans mor, som själv sörjde så mycket över att hon skulle skiljas från honom. Hon tyckte, att hon hellre velat se honom sorgsen, men därpå kände hon en djup ånger i sitt hjärta därför att hon var nog självisk att önska, att hennes son skulle känna sig olycklig.
George gjorde stora framsteg i skolan, som hölls av en vän till hans mors ständige beundrare, hans ärevördighet
152
