VÄRLDSMARKNADEN
mr Binnie. Han förde hem otaliga belöningar och intyg om skicklighet. Han berättade varenda afton sin mor otaliga historier om sina skolkamrater, om vilken präktig pojke Lyons var och vilken lismare Sneak var, och hur Steels far lämnade köttet, som förtärdes i skolan, hur Goldings mor kom i vagn för att hämta honom varje lördag, hur Neat hade hängslen på sina byxor — skulle icke han också snart få hängslen? — och hur Bull Major var så styv (ehuru endast i Eutropius), att han troddes kunna slå själve underläraren, mr Ward, på fingrarna. Sålunda visste Amalia allting om varenda gosse i skolan lika bra som George själv. En gång efter en viss strid med mr Smith kom George hem med ett blått öga och skröt förskräckligt för sin mor och sin förtjuste gamle morfar över sin tapperhet i striden, i vilken han likväl, för att säga rena sanningen, icke hade betett sig med någon synnerlig heroism och i vilken han avgjort hade dragit det kortaste strået. Men Amalia har icke förlåtit Smith ännu i dag, ehuru han nu är en fredlig apotekare nära Leicester Square.
I dessa stilla arbeten och oskyldiga bekymmer förflöto den milda änkans dagar, medan ett eller annat silvergrått hår och en allra som minsta lilla rynka i den vackra pannan tydde på tidens framsteg. — Vad betydde väl det för ett gammalt fruntimmer sådant som jag? sade hon. Hela hennes hopp bestod i att hon skulle få leva så länge, att hon finge se sin son stor, ryktbar och höljd av ära, såsom han förtjänade. Hon gömde hans teckningar och skriv- och temaböcker och visade dem för sin lilla krets, som om de varit under av snille. Hon visade några av dem åt miss Dobbin för att denna skulle visa dem för miss Osborne och denna i sin tur för mr Osborne själv — på det att denne skulle ångra sin grymhet mot honom, som var borta. Alla sin mans fel och svagheter gömde hon i graven med honom; hon mindes endast den älskade, som hade gift sig med henne, utan att tänka på de uppoffringar han därigenom gjorde, denne på en gång så käcke och vackre man, i vars armar hon
