Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/16

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

ännu på hösten kvar i Brüssel för att hämta sig från sina sår. Staden var ett stort militärhospital i flera månader efter de stora striderna, och då soldater och officerare började att tillfriskna efter sina skador, vimlade trädgårdarna och de allmänna platserna av lemlästade krigare, både unga och gamla, vilka, för kort tid sedan befriade ur dödens käftar, nu började att ägna sig åt spel och glada lag och kurtis, såsom folk på världsmarknaden plägar. Mr Osborne fann lätt några, som tillhörde hans regemente. Han kände mycket väl till uniformen och hade brukat noga följa omflyttningarna och befordringarna i sagda regemente och älskade att tala om detta och dess officerare, som om han själv hade varit en bland dem. En dag efter sin ankomst till Brüssel, då han kom ut från sitt hotell, som låg mittemot parken, såg han en soldat i den välbekanta uniformen sitta och vila på en stenbänk i trädgården och gick nu och satte sig helt darrande vid den sårade, men nu på bättringsväg stadde krigaren.

— Var ni vid kapten Osbornes kompani? frågade han och tillade efter ett ögonblicks uppehåll: Han var min son.

Karlen hade icke varit vid kaptenens kompani, men han lyfte upp sin färdiga arm och rörde sorgset och aktningsfullt vid sin mössa för den bleke och dystre gamle herre, som frågade honom.

— I hela armén fanns inte en vackrare eller tapprare officer, sade soldaten. Sergeanten vid kaptenens kompani är också här i staden och har nyss tillfrisknat efter ett skottsår i axeln. Hans nåd kunde få träffa honom, om han så ville, och han kunde säga allt vad han önskade veta om regementets deltagande i striden. Men hans nåd hade utan tvivel träffat major Dobbin, den tappre kaptenens förtrogne vän, och mrs Osborne, som också var här och som, efter vad han hade hört alla människor säga, hade varit mycket illa däran. Det påstods att hon hade varit ifrån förståndet i hela sex veckor. Men hans

10