VÄRLDSMARKNADEN
nåd visste nog allt det där förut — och han bad om ursäkt.
Osborne lade en guiné i karlens hand och sade honom, att han skulle få ännu en sådan, om han ville föra sergeanten till hôtel du Parc, ett löfte som mycket snart förde den efterlängtade sergeanten till mr Osbornes bostad.
I sergeantens sällskap reste nu mr Osborne till Waterloo och Quatre Bras, en väg, som tusentals av hans landsmän togo. Han såg den punkt på vägen, där regementet hade gjort sin attack den 16, samt den sluttning, utför vilken det hade drivit det franska kavalleriet, som förföljde de flyende belgierna. Där var den fläck, där den tappre kaptenen högg ned den franske officer, som nappades med den unge fänriken om fanan. Längs denna väg tågade de den följande dagen tillbaka, och här var den jordvall vid vilken regementet hade bivuakerat under regnet på natten till den sjuttonde. Längre fram var den position, det hade intagit och bibehållit under dagens lopp, alltemellanåt formerande sig i fyrkant för att mottaga det fientliga kavalleriets anfall eller läggande sig ned i skydd av vallen för att med denna betäcka sig mot fransmännens ursinniga kanonad. Och det var vid denna backe, som fienden på aftonen föll tillbaka efter sitt sista anfall, sedan hela den engelska linjen hade fått order att göra anfall, och som kaptenen, i det han hurrande och svängande sin sabel rusade utför kullen, erhöll det skott, som fällde honom död till marken.
— Det var major Dobbin som förde kaptenens lik tillbaka till Brüssel, sade sergeanten med låg röst, och lät begrava honom, såsom hans nåd nog vet.
Bönderna och relikjägarna på platsen skockade sig omkring paret, medan sergeanten berättade denna historia, och utbjödo med höga rop till salu alla slags minnen från drabbningen, bösskolvar och epåletter och brutna bröstharnesk och örnar.
Osborne gav sergeanten en ståtlig belöning, då han skildes från honom, sedan han hade besökt skådeplatserna
