Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/170

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Wales lysande hov. Fox hade druckit hennes skål, Morris och Sheridan hade skrivit verser om henne, Malmsbury hade gjort sin bästa bugning för henne, Devonshire hade nästan varit svartsjuk på henne, men hon kände sig skrämd av de vilda nöjena inom den societet, i vilken hon hade blivit inkastad, och sedan hon hade fött ett par söner till världen, drog hon sig undan i ett liv av andäktig enslighet. Det var således icke att undra på, att lord Steyne, som tyckte om nöjen och munterhet, efter sitt giftermål icke ofta syntes vid sidan av denna darrande, tysta, vidskepliga och olyckliga dam.

Den ovan nämnde Tom Spejare, som kände allt förnämt folk i London och varenda sådan familjs historier och hemligheter, hade åtskilligt annat att förmäla om lady Steyne, vilket möjligen kan vara sant, men möjligen även osant.

— De förödmjukelser, plägade Tom säga, som denna kvinna måst undergå i sitt eget hus, ha varit förfärliga. Lord Steyne har tvungit henne att sitta till bords med fruntimmer, med vilka jag inte för mitt liv skulle tillåta min hustru att sällskapa — med lady Crackenbury, med mrs Chippenham, med madame de la Cruchecassée, den franske sekreterarens hustru (av vilka samtliga damer Tom var alltför glad att få en hälsning eller middagsbjudning), kort sagt, med den för tillfället härskande favoriten. Och tror ni väl, att denna kvinna, som tillhör en familj, som är lika stolt som Bourbonerna och mot vilken Steynes endast äro lakejer och uppkomlingar (ty för att säga sanningen tillhöra de icke de äldre Gaunts, utan en yngre och tvivelaktig gren av familjen), tror ni, säger jag (läsaren måste komma ihåg, att det fortfarande är Tom som talar), att markisinnan av Steyne, den stoltaste kvinna i England, skulle så där undergivet lyda sin man, om det icke funnes något skäl därtill? Bah! jag ska säga er, att det verkligen finns hemliga skäl. Ser ni, den där abbé de la Marche, som var här och användes i Quiberonaffären, var samme överste vid de grå musketörerna, med vilken lord Steyne duellerade år 1786 — och

164