VÄRLDSMARKNADEN
biktfar och följeslagare, men vida oftare hade han glömt henne, såsom han hade gjort med hustru, barn, kärlek, ärelystnad och fåfänga. Men han visste när hans middagstimme var inne och plägade gråta, då hans vin och vatten icke var nog starkt.
Det var den hemlighetsfulla smittan i blodet — den stackars modern hade fört den med sig från sin egen gamla ätt. Det onda hade brutit ut en eller ett par gånger inom hennes fars familj, långt innan lady Steynes synder hade börjat, eller innan hennes fastor och tårar och botövningar hade börjat att söka avtvå och försona dem. Ättens stolthet hade blivit slagen av Herrans ängel, likt Faraos förstfödde, och ödets och domens mörka märke stod över portalen — den höga gamla portalen, utsirad med kronor och heraldiska bildhuggerier.
Den försvunne lordens barn pladdrade och växte upp, helt okunniga om att domen även vilade hotande över dem själva. Tiil en början talade de också om sin far, men så började den levande döde mannens namn att bli mera sällsynt på deras läppar — och slutligen blev det icke nämnt. Men den hårt träffade gamla farmodern darrade vid tanken på att även dessa skulle komma att ärva sin fars skam likaväl som hans hederstitlar och spejade ängsligt framåt mot den dag, då den förfärliga ätteförbannelsen skulle drabba deras huvuden.
Denna mörka aning förföljde även lord Steyne. Han försökte att dränka den ohyggliga vålnaden vid huvudgärden i ett hav av vin och nöjen och förlorade den även stundom ur sikte i sina nöjens och förströelsers vimmel. Men den kom alltjämt tillbaka till honom, då han var allena, och tycktes bliva mera hotande med åren. — Jag har gripit din son, sade den, och varför skulle jag inte även gripa dig? Jag torde en dag komma och stänga in dig i ett fängelse, alldeles som din son George. Kanske ger jag dig i morgon en liten klapp på huvudet, och så bort med nöjen och hedersplatser, med fester och skönheter, med vänner och smickrare, med franska kockar, vackra hästar och palatser — och i utbyte mot dessa ett
