WILLIAM M. THACKERAY
damen, att hon möjligen skulle kunna komma att spela en Maintenons eller en Pompadours roll.
Men det allra lustigaste av alltsammans efter den där presentationen var att höra henne tala dygdigt. Hon hade några få kvinnliga bekantskaper, ehuru det måste medgivas, att de icke hade det allra bästa rykte. Men då Becky nu, så att säga, hade blivit gjord till en dygdig kvinna, ville hon icke längre sällskapa med dessa tvetydiga personer och låtsade icke se eller känna lady Crackenbury, då den senare nickade åt henne från sin operaloge, samt for förbi mrs Washington White på promenaden i parken, utan att ens så mycket som blinka med ögonen.
— Herregud, man får väl lov att visa att man inte beblandar sig med kreti och pleti, sade hon till sin man. Det går inte an att umgås med tvetydigt folk. Jag beklagar lady Crackenbury av allt mitt hjärta, och mrs Washington kan nog möjligen vara en hygglig och beskedlig människa. Du kan gärna fara och äta middag hos dem, eftersom du gärna tar dig ett litet parti hos dem, men jag varken kan eller vill göra det, och du torde vara god och säga till Smith, att han förklarar att jag inte är hemma, ifall någondera av dem skulle komma och vilja besöka mig.
Alla detaljerna av Beckys kostym stodo i tidningarna — plymerna och diamanterna och allt det övriga. Mrs Crackenbury läste notisen med galla och bitterhet i hjärtat och talade med sin omgivning om de förnäma miner, den där kvinnan tog sig. Mrs Bute Crawley och hennes unga damer där nere på landet höllo ett exemplar av Morning Post och gåvo, då de därstädes läste den nämnda beskrivningen, luft åt sin hederliga förtrytelse.
— Om du hade varit rödhårig och grönögd och en fransk lindansares dotter, sade mrs Bute till sin äldsta flicka (vilken däremot var en svartmuskig, kort och trubbnäst ung dam), skulle du kanske ha haft präktiga diamanter och blivit presenterad på hovet av din kusin Jane. Men, mitt stackars kära barn, du är bara en ung flicka av god familj, med något av Englands bästa blod i
180
