WILLIAM M. THACKERAY
hand rangerade såsom högsta hönsen i korgen, och log och grinade, såsom denne gamle cyniker alltid gjorde, vid varje naiv framställning av mänsklig svaghet. Becky kom strax därefter ned till honom. Så snart den kära flickan väntade hans härlighet, var hennes toalett alltid fulländad, hennes hår fullständigt ordnat, hennes näsdukar, förkläden, skärp, små saffianstofflor och andra kvinnliga små prydnader arrangerade på bästa sätt, medan hon själv satt i någon okonstlad och behaglig ställning, färdig att taga emot honom — och så ofta hon blev överraskad, måste hon naturligtvis fly till sitt rum för att i sin spegel taga en hastig överblick av ställningen och så trippa ned igen för att uppvakta den höge herrn.
Hon fann honom nu stå grinande över den lilla porslinsskålen. Hon var upptäckt och rodnade en smula.
— Jag tackar er, monseigneur, sade hon. Som ni ser, ha edra damer varit här. Så vänligt och snällt av er! Jag kunde inte komma förr — jag var nere i köket för att laga en pudding.
— Ja, jag vet, att ni var där, jag såg er genom staketet, då jag körde fram till porten, svarade den gamle herrn.
— Ni ser då allting! svarade hon.
— Ja, ett och annat, men inte det, min sköna nåd, sade han godmodigt. Det där lilla näpna påhittet duger inte! Jag hörde er där uppe i rummet här ovanför, där ni utan tvivel lade på litet av ert röda smink — ni får lov att ge litet därav åt lady Gaunt, vars hy är riktigt svår — och jag hörde hur dörren till er sängkammare öppnades och ni kom trippande ned utför trapporna.
— Är det väl ett brott att söka att se så bra ut som möjligt, då ni kommer hit? svarade mrs Rawdon i klagande ton och gned sin kind med näsduken, liksom för att visa, att där icke fanns något smink alls, utan endast äkta rodnad och blygsamhet.
— Nå, sade den gamle herrn, i det han lindade sin hustrus kort omkring fingret, ni vill således nödvändigt bli en fin dam. Ni tråkar ut mitt gamla liv med att bråka om att få komma in i den förnäma världen. Men ni ska
182
