VÄRLDSMARKNADEN
spelat något litet och inte betalt så särdeles mycket och som lurade lady Gaunt på det enda arv hon någonsin haft och kastade henne mig på halsen, fattig som en skåpråtta. Och mrs Crawley har just inte någon förnäm börd, men hon har inte sämre i den vägen än Fannys lysande stamfar, den förste de la Jones.
— De pengar jag förde med mig i boet, sir… utbrast lady George.
— Ni köpte er ett eventuellt arv för dem, sade markisen med en mörk min. Om Gaunt dör, så ärver er man hans hederstitlar, och edra små gossar torde komma att ärva dem och vem vet vad allt annat. Emellertid, mina damer, må ni gärna vara hur stolta och dygdiga som helst; bara ni inte taga er några miner mot mig. Vad mrs Crawleys karaktär beträffar, så vill jag inte nedsätta mig själv eller denna fullkomligt fläckfria och otadliga dam med att ens antyda, att den skulle behöva försvaras. Ni torde vara goda och taga emot henne med den allra största hjärtlighet, såsom jag hoppas att ni skola taga emot alla de personer, jag för in i detta hus. Detta hus! upprepade han med ett skratt. Vem är det som befaller här och vad är det för ett hus? Om det än är ett dygdens tempel, så tillhör det ändå mig, och om jag vill bjuda hit hela Newgate eller hela Bedlam,[1] så skola de, fördöme mig, tagas emot här!
Efter detta kraftiga tilltal (lord Steyne trakterade alltid sitt "harem" med ett dylikt, så ofta några symtom till insubordination började att visa sig däri) hade de upptuktade och nedslagna damerna intet annat val än att lyda. Lady Gaunt skrev det bjudningskort, lord Steyne hade begärt, och hon och hennes svärmor foro i egen person och med bittra och förödmjukade hjärtan för att hos mrs Crawley lämna de kort, vilkas mottagande hade förskaffat denna oskyldiga dam så mycken glädje och tillfredsställelse.
Det fanns familjer i London, som skulle velat offra
- ↑ Newgate = kriminalfängelset och Bedlam = dårhuset.
