WILLIAM M. THACKERAY
gade lady Steyne, i tanke att därmed göra sig behaglig för sällskapet, vad hans käre vän lord George tyckte om Brasilien. Han och George hade varit särdeles förtrogna vänner i Neapel och hade tillsammans besett kratern på Vesuvius. Mr Jones skrev en detaljerad och fullständig skildring av middagen, vilken i sinom tid ganska riktigt blev synlig i Demagogen. Han räknade upp namnen och titlarna på samtliga gästerna och lämnade biografiska skisser av de främsta personerna. Han beskrev damernas yttre med den största vältalighet och likaledes servisen på bordet och räknade upp rätterna och vinerna och prydnaderna på skänkbordet och värderade även sannolikt silvret i pengar. En sådan middag, beräknade han, kunde icke anrättas för mindre än femton eller aderton dollar personen. Han uttalade även en stark förtrytelse över att en ung och obetydlig aristokrat, greven av Southdown, hade tagit försteget av honom vid vandringen ned i matsalen.
"Just som jag steg fram för att bjuda armen åt en mycket intagande, kvick och fashionabel dam, den eleganta och exklusiva mrs Rawdon Crawley", skrev han, "trängde sig den unge patriciern mellan mig och damen och förde bort min sköna Helena utan ett ord till ursäkt. Jag måste tåga efter tillsammans med översten, den nämnda damens man, en korpulent, rödbrusig krigare, som utmärkte sig vid Waterloo, där han hade större lycka än som föll på åtskilliga rödrockars lott i slaget vid New Orleans."
Då översten trädde in bland detta fina sällskap, rodnade han lika starkt som en sexton års pojke, då han kommer tillsammans med sina systrars skolkamrater. Det har förut blivit nämnt, att den hederlige Rawdon icke under någon period av sitt liv hade varit särdeles mycket van vid fruntimmerssällskap. Tillsammans med männen på klubben eller i mässrummet var han ganska obesvärad och kunde rida, parera, röka eller spela biljard med den djärvaste bland dem. Det hade varit en tid, då även han hade haft sina kvinnliga bekantskaper, men det var för
192
