VÄRLDSMARKNADEN
vid pass tjugu år tillbaka, och de ifrågavarande damerna voro icke av det allra finaste slaget. Kort sagt, ehuru överste Crawley nu var fyrtiofem år gammal, hade det icke varit hans lott i livet att träffa tillsammans med ett halvt dussin "bättre" fruntimmer, med undantag av hans mönster till hustru. Alla utom hon och hans vänliga svägerska lady Jane, vars milda natur hade tämt och besegrat honom, skrämde den hederlige översten, och vid denna hans första middag i Gaunt House hördes han icke yttra en enda anmärkning, undantagandes den att det var bra varmt ute. Becky skulle också gärna velat lämna honom hemma, såframt icke dygden hade fordrat, att hennes man skulle vara vid hennes sida för att skydda den blyga och upprörda lilla varelsen vid hennes första inträde i den fina världen.
I detsamma hon trädde in, steg lord Steyne fram, fattade hennes hand och hälsade henne med mycken artighet och presenterade henne för lady Steyne och nåderna, hennes sonhustrur. De tre damerna gjorde tre ståtliga nigningar, och den äldre damen räckte henne verkligen handen, men denna var kall och livlös som marmor.
Becky fattade den emellertid med tacksam ödmjukhet, gjorde en reverens, som skulle ha gjort heder åt den ypperste dansmästare, och så att säga lade sig för lady Steynes fötter genom att säga, att hans härlighet hade varit hennes fars tidigaste vän och beskyddare, och att hon, Becky, alltifrån sin barndom hade lärt sig att ära och vörda den Steyneska familjen. Saken var den, att lord Steyne en gång hade köpt ett par tavlor av salig Sharp, och den kärleksfulla fader- och moderlösa varelsen kunde aldrig glömma sin tacksamhet för denna ynnest.
Becky fick därefter sina ögon på lady Bareacres, för vilken överstinnan ävenledes gjorde en högst vördnadsfull nigning, vilken återgäldades med sträng värdighet av den nämnda höga personen.
— Jag hade det nöjet att göra ers nåds bekantskap i Brüssel för tio år sedan, sade Becky på det mest intagande
