WILLIAM M. THACKERAY
— Jag måste tala vid er, sir. Jag har en hälsning till er.
— Från den där kvinnan? utbrast Osborne häftigt.
— Nej, från er son, svarade den andre, varpå mr Osborne föll tillbaka i sitt vagnshörn och Dobbin lät honom fara vidare och red bakefter vagnen och så genom hela staden, till dess de anlände till mr Osbornes hotell. Han följde nu den gamle herrn upp i hans rum. George hade ofta varit i dessa rum, ty det var desamma, i vilka Crawleys hade bott under sin vistelse i Brüssel.
— Har ni någonting att befalla, kapten Dobbin eller, ursäkta, major Dobbin, skulle jag säga, eftersom personer, som voro bättre upp än ni, ha stupat och ni trätt i deras skor, sade mr Osborne med denna sarkastiska ton, som han stundom plägade antaga.
— Det är just om en som stupat, som jag önskar tala med er, svarade Dobbin.
— Fatta er kort, sir, sade den andre med en ed och blängde buttert på sin gäst.
— Jag är här såsom hans mest förtrogne vän, återtog majoren, och såsom utövare av hans testamente. Han gjorde detta innan han tågade ut till striden. Känner ni till huru föga han lämnade efter sig och i vilka små omständigheter hans änka nu befinner sig?
— Jag känner inte hans änka, sir, sade Osborne. Det är bäst att hon vänder tillbaka till sin far.
Men denne herre, som han tilltalade, var besluten att icke fatta humör och fortfor därför utan att akta på avbrottet.
— Känner ni mrs Osbornes ställning? sade han. Hennes liv och hennes förstånd ha svävat i fara till följd av det slag, som drabbade henne. Det är ganska ovisst, huruvida hon kommer att hämta sig från sin sjukdom. Det återstår emellertid en utsikt för henne, och det är just om denna jag kommer för att tala med er. Hon kommer snart att bli mor. Ämnar ni straffa barnet för faderns förseelse eller vill ni förlåta barnet för Georges skull?
Osborne bröt nu ut i ett svall av självberöm och förbannelser. Ingen far i England hade kunnat uppföra sig
14
