WILLIAM M. THACKERAY
var ännu en gång en ung flicka, och hennes lyckas korta tid blomstrade åter upp för en timme — och hon ryckte häftigt till, då de knarrande dörrarna slogo upp och lord Steyne med ett högt skratt trädde in i spetsen för de glada och livade herrarna.
Han såg genast vid första blicken vad som hade tilldragit sig i hans frånvaro och kände sig för en gång tacksam mot sin hustru. Han gick fram och talade med henne och kallade henne vid hennes förnamn, så att rosorna ännu en gång slogo upp på hennes bleka kinder. — Min hustru säger, att ni sjungit som en ängel! sade han till Becky. Nå ja, det finns två slags änglar, och båda slagen skola vara förtjusande på sitt sätt.
Hurudan den föregående delen av aftonen än hade varit, så blev återstoden en stor triumf för Becky. Hon sjöng det bästa hon kunde, och detta var så gott, att samtliga herrarna kommo och samlade sig omkring pianot. Damerna, hennes fiender, blevo lämnade allena. Och mr Paul Jefferson Jones trodde sig ställa sig särdeles väl med lady Gaunt, då han gick fram till henne och prisade hennes förtjusande väns sång såsom någonting riktigt utsökt.
196
