WILLIAM M. THACKERAY
hjärna för att hitta på något medel att öka den lilla summa, på vilken familjen är tvungen att släpa sig fram. Kan hon giva lektioner i någonting? eller göra några handarbeten? Hon köper sig ett par ark ritpapper och målar ett par vackra ljusskärmar — på den ena en herde i röd väst och med ett ljusrött ansikte mitt i ett litet landskap, och på den andra en herdinna, som går över en liten bro, åtföljd av en liten hund. Hon går därefter med sitt lilla arbete till konsthandlaren och bjuder ut det till salu, men denne kan knappast dölja ett medlidsamt löje, då han betraktar det och lindar åter in det i karduspappersomslaget och återlämnar det åt den stackars unga änkan och miss Clapp, vilken senare aldrig sett någonting så vackert och som hade varit fullt övertygad, att den nämnde handlanden skulle betala minst sina två guinéer för de vackra ljusskärmarna. De bjuda därefter ut dem på andra ställen, men ständigt med samma utgång. Tre shillings och sex pence ha förgäves blivit bortslösade.
Hon skriver därefter med sin prydligaste handstil ett litet kort, på vilket allmänheten underrättas om, att "ett fruntimmer, som har åtskillig tid övrig till sitt förfogande, önskar undervisa små flickor i engelska, franska, geografi, historia och musik" och ber att få lämna detta kort inne i den nämnda konsthandeln, där det ligger på disken, till dess det blir fullt av damm och flugsmuts. Amalia går mången gång förbi dörren till butiken, i förhoppning om att mr Brown skall ha några nyheter att meddela henne, men han vinkar aldrig in henne.
Hon blir för varje dag alltmer nedslagen och tärd av bekymmer och fäster på sin lille gosse oroliga blickar, vilkas mening denne icke kan tyda. Hon spritter upp mitt i natten och stiger upp och smyger sig på tå in i lille Georges rum för att se efter att han sover och icke blivit stulen ifrån henne. Hon sover numera högst obetydligt. En ständig tanke och oro gnager på henne. Hur hon gråter och ber under de långa nätterna och hur hon söker kväva den tanke, som ständigt kommer tillbaka — att hon borde skilja sig från gossen och att hon är det enda
198
