VÄRLDSMARKNADEN
hindret mellan honom och hans lycka! Men hon kan inte, kan inte! Icke nu, åtminstone. Någon annan dag. Ack, det är så hårt att ständigt gå och bära på denna tanke!
En annan tanke kommer över henne och får henne att rodna och spritta till — hennes föräldrar skulle ju kunna få hela hennes lilla inkomst, om hon ville gifta sig med pastorn, som skulle ge henne och hennes lille gosse ett hem. Men Georges bild och kära minne driva bort denna tanke. Blygsel och kärlek säga nej till detta offer.
Den strid, som vi här ovan skildrat i några rader, utkämpades under många veckor i den stackars Amalias hjärta, under vilken tid hon icke hade någon förtrogen, något som hon icke heller kunde ha, då hon icke ville för sig själv medgiva möjligheten av att hon skulle kunna giva vika, ehuru hon i själva verket för varje dag förlorade alltmera styrka i striden mot den fiende, hon hade att bekämpa. Den ena sanningen efter den andra trädde upp emot henne och lät sig icke drivas på flykten. Fattigdom och elände för alla, brist och förnedring för föräldrarna, orättvisa mot gossen — det ena efter det andra av utanverken togs med storm från det lilla fäste, i vilket den arma varelsen lidelsefullt vaktade sin enda skatt.
Vid början av striden hade hon skrivit ett ömt och bevekande brev till sin bror i Kalkutta, i vilket hon besvor honom att icke beröva deras föräldrar det understöd, han hittills hade givit dem, och på ett gripande sätt skildrade deras ensamma och sorgliga ställning. Hon kände nämligen icke rätta sammanhanget. Josef utbetalte ännu alltjämt det anslagna underhållet, men gamle Sedley hade sålt det åt en penningmäklare för en kontant summa på en gång, med vilken han hade hoppats att skapa sig en framtid. Amalia beräknade ivrigt den tid, som kunde förflyta, innan hennes brev skulle hinna fram och ett svar därpå kunde anlända. Åt sin sons förmyndare, den hederlige majoren i Madras, hade hon icke meddelat någon av sina sorger och bekymmer. Hon hade icke skrivit till honom alltsedan det där brevet, i vilket hon
