WILLIAM M. THACKERAY
gratulerade honom till hans förestående giftermål, och tänkte med smärta på att denne vän — den ende som hade hyst så mycken godhet och välvilja för henne — nu hade fallit ifrån henne.
En dag, då sakerna hade kommit till en svår kris — då kreditorerna voro mera efterhängsna än vanligt, modern försänkt i en hysterisk sorg, fadern mera dyster än någonsin, medan familjens samtliga medlemmar undveko varandra och överlämnade sig åt känslan av sina enskilda sorger och oförrätter — kommo far och dotter av en händelse att för en stund bliva allena, och Amalia beslöt nu att trösta sin far genom att berätta honom vad hon hade gjort. Hon hade skrivit till Josef, sade hon, och ett svar skulle snart anlända. Han hade alltid varit god och frikostig, ehuru han var tanklös och slarvig. Han skulle icke kunna neka, då han finge höra, i vilka bekymmersamma förhållanden hans föräldrar levde.
Nu berättade den gamle herrn hela sakens sammanhang för henne — att hans son ännu alltjämt fortfor att betala det anslagna underhållet, men att hans egen oförsiktighet hade berövat honom det. Han hade icke förrän nu vågat att tala om det. Då han såg Amalias likbleka och förskrämda utseende, medan han med skälvande röst gjorde denna bekännelse för henne, trodde han sig i hennes upprörda ansikte läsa en förebråelse för att han så länge hade dolt sanningen, och han sade nu till henne med darrande läppar, i det han vände sig bort ifrån henne: — Ack, du föraktar nu din gamle far!
— Nej, pappa, det är inte det! utbrast Amalia och kastade sig om hans hals och kysste honom upprepade gånger. Du är alltid god och snäll. Du gjorde det i bästa avsikt. Det är inte för pengarna — det är — ack, min Gud, min Gud, hav barmhärtighet med mig och giv mig styrka att bära denna prövning! Och så kysste hon honom åter med lidelsefull ömhet och skyndade därefter ut.
Fadern anade icke vad denna förklaring betydde eller vad detta utbrott av ångest innebar. De betydde, att den
200
