WILLIAM M. THACKERAY
henne. Alla barn voro sådana: en smula ivriga efter ombyte och — nej, inte själviska, men självrådiga. Hennes gosse måste ha sina nöjen och sin ärelystnad i denna världen. Hon själv hade hittills genom sin egen själviskhet och oförståndiga kärlek till honom berövat honom de rättigheter och nöjen, på vilka han med rätta kunde göra anspråk.
Jag känner få saker som äro mera rörande än en kvinnas blyga självförnedring och självförödmjukelse. Hur hon erkänner, att det är hon och icke mannen som är den felaktiga, hur hon tager alla felen på sig — och hur hon så att säga traktar efter straff för det orätta hon begått och envisas att beskydda den verklige brottslingen! Det är de, som mest förorätta kvinnorna, som åtnjuta den största ömheten av dem — de äro födda på en gång till att vara undergivna och tyranner och misshandla dem, som äro som mest ödmjuka emot dem.
Sålunda hade stackars Amalia i tyst sorg berett sig på sin sons avresa och tillbragte mången, mången lång, enslig timme med förberedelser för slutet. George stod vid sin mors sida och betraktade hennes små anordningar, utan att på minsta sätt låta dem gå sig till hjärtat. Tårar hade fallit i hans små koffertar, vissa ställen i hans älsklingsböcker hade blivit förstrukna, gamla leksaker, reliker och skatter hade blivit hopsamlade i en hög och nedpackade med utomordentlig nätthet och omsorg — och av allt detta har gossen icke tagit någon notis. Medan moderns hjärta är krossat, går barnet leende sin väg. Vid Gud, den är verkligen hjärtslitande denna mödrarnas fåfänga kärlek till barnen på världsmarknaden!
Några få dagar ha förflutit, och Amalias offer är fullbordat. Ingen ängel har trätt emellan. Barnet är offrat åt sitt öde, och änkan är alldeles allena.
Gossen kommer onekligen ofta och besöker henne. Han rider på en liten ridhäst, åtföljd av kusken, till synnerlig förtjusning för sin gamle morfar, som vandrar helt stolt utåt häckvägen vid hans sida. Hon ser honom, men han är icke längre hennes gosse. Han rider även åstad för att
206
