VÄRLDSMARKNADEN
hälsa på gossarna i den lilla skolan och för att visa dem sin nya rikedom och glans. Inom loppet av två dagar har han antagit en lätt befallande min och ett beskyddande sätt. Han är född att befalla, tänker hans mor, alldeles så som hans far var före honom.
Det är vackert väder nu. Om aftnarna på de dagar, då han icke kommer, gör hon en lång promenad in till London — ja, ända till Russell Square och vilar sig på stenen framför staketet till trädgården mittemot mr Osbornes hus. Där är så svalt och behagligt. Hon kan titta upp och se salongsfönstren upplysta, och så där vid pass klockan nio kan hon se ljus i rummet två trappor upp, där George sover. Hon vet det, ty han talar om det för henne. Hon ber där, då ljuset slocknar, ber med ödmjukt hjärta, och går så hem tyst och orolig. Hon är mycket trött då hon kommer hem. Kanske skall hon komma att sova bättre till följd av denna långa promenad och kanske komma att drömma om lille George.
En söndag kom hon händelsevis att gå över Russell Square, på något avstånd från mr Osbornes hus, då alla klockorna ringde till gudstjänst, och George och hans tant kommo ut för att gå till kyrkan. En liten sotarpojke bad om en slant, och betjänten, som följde med, sökte att köra bort honom, men lille George stannade och gav honom pengar. Gud välsigne gossen! Då Amalia strax därefter träffade på den lille sotaren, gav hon honom ävenledes sin lilla skärv. Och söndagsklockorna ringde, och hon följde efter till dess de kommo till Hittebarnskyrkan, dit hon gick in efter dem. Hon satte sig där på ett ställe, där hon kunde se gossens huvud under faderns gravvård. Många hundra friska barnröster höjde sig där och sjöngo lovsånger till den Allgode Fadern, och lille George såg helt förtjust ut över den vackra sången. Hans mor kunde icke se honom för en stund genom den fuktiga dimma, som hade lagt sig över hennes ögon.
