Sida:Världsmarknaden del 2 1926.djvu/218

Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— Ni skulle min själ nog göra det väl, sade lord Steyne skrattande, ty hon brukade meddela den store mannen sin ledsnad och sina bekymmer på sitt vanliga okonstlade sätt, något som särdeles roade honom.

— Rawdon skulle bli en mycket präktig stallmästare — ty han kallas ju så, den där karlen i stora kragstövlar och uniform, som går omkring i cirkus och smäller med piskan? — Han är stor, korpulent och har en militärisk figur. Jag kommer ihåg, fortfor Becky tankfullt, att min far en gång lät mig se en representation på marknaden i Brookgreen, medan jag ännu var ett barn, och då jag kom hem, gjorde jag mig själv ett par styltor och dansade inne i ateljén till samtliga elevernas undran och förvåning.

— Jag skulle bra gärna velat se det, sade lord Steyne.

— Jag skulle gärna göra det nu, fortfor Becky. Hur lady Blinkey skulle spärra upp ögonen och hur lady Grizzel Macbeth skulle stirra! Men tyst! Pasta börjar sjunga!

Becky satte alltid en ära i att vara mycket artig emot de kvinnliga och manliga artister, som uppvaktade vid dessa aristokratiska tillställningar, och gick fram till dem borta i hörnen, där de sutto, och skakade hand med och log sött åt dem, så att alla människor sågo det. Hon var själv en artist, sade hon sant nog. Det låg någonting mycket uppriktigt och ödmjukt i det sätt, varpå hon erkände sitt ursprung, vilket retade eller avväpnade eller roade åskådarna, allteftersom det föll sig.

— Hur lugn och tvärsäker den där kvinnan är, sade den ene, och vilken stolt och självständig min hon tar på sig, då hon i stället borde sitta tyst och stilla och vara tacksam, om någon ville tala med henne! — Vilken hederlig och godmodig varelse hon är! sade en annan. — Vilken listig och kokett liten häxa! sade en tredje, och de hade sannolikt allasammans rätt, men Becky gick sin egen väg och förtrollade de artistiska herrarna och damerna, så att de sjöngo på hennes soaréer och gåvo henne lektioner för intet.


212