WILLIAM M. THACKERAY
livets behag och njutningar — skulle gå rakt åt fanders, om folk handlade enligt sina enfaldiga grundsatser och undveke dem, som de förtala och icke kunna med, varemot man med en liten smula barmhärtighet och inbördes överseende kan reda sig rätt bra. Vi kunna gärna tala hur illa som helst om en person och säga, att han är den störste ohängde skurk i världen — men är det väl sagt att vi vilja hänga honom för det? Nej, visst icke. Vi skaka hand med honom, då vi träffas. Om han har en god kock, förlåta vi honom och vänta att han skall göra detsamma med oss. På sådant sätt florerar handeln och civilisationen går framåt, freden bibehålles, nya dräkter behövas var vecka till nya assembléer, och sista årets fina vinskörd belönar den hederlige ägare, som odlade den ädla druvan.
På den tid varom vi skriva (ehuru den store George satt på tronen och damerna buro vida puffärmar och stora kammar, lika sköldpaddsspadar, i håret, i stället för de släta ärmar och älskliga blomsterkransar, som hu äro på modet) tror jag, att fint folks sätt i det hela taget icke var så särdeles olika det i våra dagar, och att deras nöjen och förströelser voro så tämligen lika nutidens. För oss, som stå utanför och över poliskonstaplarnas axlar stirra på de förtrollande skönheterna, då de fara till hovet eller på bal, kunna dessa måhända synas såsom varelser av överjordisk glans och i åtnjutande av utsökta fröjder, vilka vi aldrig kunna ernå. Det är för att trösta några av dessa misslynta varelser som vi berätta vår kära Rebeckas strider och vedermödor och triumfer och missräkningar, av vilka hon, såsom fallet är med alla personer av förtjänst, hade sin dryga andel.
Vid denna tid hade det trevliga nöjet att spela charader kommit till oss från Frankrike och var betydligt i svang i detta land, i det att det satte de många damer bland oss, som hade skönhet, i stånd att på ett fördelaktigt sätt visa sina behag och de färre, som hade gott huvud, att på ett fördelaktigt sätt visa sin kvickhet och klyftighet. Mylord blev uppmanad av Rebecka, som måhända trodde sig vara
218
