WILLIAM M. THACKERAY
armar, gyllene ben- och armringar, kroksabel och alla möjliga österländska prydnader — lång, mager och ohygglig att skåda. Han hälsar sin herre och Aga.
En ilning av bävan och förtjusning genomilar församlingen. Damerna viska med varandra. Den svarte slaven hade blivit skänkt åt Sands Bedwin av en egyptisk pascha i utbyte mot tre dussin flaskor maraschino. Han har sytt in en hel hop odalisker i säckar och kastat dem i Nilen.
— Säg åt slavhandlaren att han stiger in, säger den turkiske vällustingen med en viftning med handen. Mesrour för nu slavhandlaren inför sin herre, och med slavhandlaren följer ett beslöjat fruntimmer. Han lyfter upp slöjan. Hela församlingen brister ut i en högljudd applåd. Det är mrs Winkworth (före detta miss Absalon) med de vackra ögonen och det präktiga håret. Hon är klädd i en praktfull orientalisk dräkt. De svarta hårflätorna glänsa av otaliga juveler, och hennes klänning är översållad med guldpiastrar. Den avskyvärde mohammedanen uttrycker sin förtjusning över hennes skönhet. Hon faller på knä och ber honom låta henne få återvända till de berg, där hon blivit född och där hennes cirkassiske älskare ännu begråter sin Zuleikas frånvaro. Men inga böner kunna beveka den stenhårde Hassan. Han skrattar åt tanken på den cirkassiske brudgummen. Zuleika döljer ansiktet i händerna och sjunker ned i en ställning av den skönaste förtvivlan. Det tyckes icke finnas något hopp för henne — då Kislar Aga träder in.
Kislar Aga[1] medför ett brev från sultanen. Hassan mottager den förfärliga firmanen och lägger den på sitt huvud. En spöklik blekhet utbreder sig över hans anletsdrag, medan en spöklik glädje lyser i negerns ansikte. Negern är åter Mesrour i en annan dräkt. — Nåd! nåd! ropar paschan, medan Kislar Aga med ett ohyggligt grin drager fram ett silkessnöre.
Förhänget skjutes för just som han skall till att använda det hemska vapnet. Hassan ropar inifrån: — De första två stavelserna! — och mrs Rawdon Crawley,
- ↑ Överuppsyningsmannen över sultanens harem.
220
