VÄRLDSMARKNADEN
att där icke fanns någon plats för honom. Och så bar han milt sitt öde, kännande det och undergiven detsamma.
Jag förmodar, att Amalias far och mor genomskådade majorens önskningar och icke hade något emot att uppmuntra dem, ty Dobbin besökte dagligen deras hus och stannade i timtal hos dem eller hos Amalia eller hos den hederlige värden, mr Clapp, och hans familj. Han förde under en eller annan förevändning med sig presenter åt envar och kallades major Sockergryn av värdens lilla flicka, som var en stor favorit hos Amalia. Det var detta lilla barn, som vanligen spelade ceremonimästarinna vid hans uppvaktningar hos mrs Osborne. Hon skrattade en dag, då major Sockergryns droska körde ned till Fulham och han steg ned därur, förande med sig en trähäst, en trumpet och andra krigiska leksaker åt lille George, som knappast var sex månader gammal och för vilken de ifrågavarande artiklarna sannerligen voro alltför tidiga.
Barnet sov.
— Tyst! sade Amalia, kanske förtretad över knarran- det av majorens stövlar, och så sträckte hon fram sin hand och log, emedan William icke kunde fatta den förrän han hade gjort sig av med sin laddning av leksaker.
— Gå ned litet, lilla Mary, sade majoren därefter åt barnet, jag önskar tala med mrs Osborne.
Amalia såg upp helt förvånad och lade den lille gossen ned på bädden.
— Jag har kommit för att säga er farväl, Amalia, sade han och fattade milt hennes lilla fina, vita hand.
— Säga farväl? Och vart ämnar ni då taga vägen? sade hon med ett leende.
— Skicka breven till min kommissionär, så får jag dem, sade han, ty jag hoppas att ni skriver till mig. Jag kommer att bli borta en lång tid.
— Jag ska skriva till er om lilla George, sade hon. Käre William, hur god ni varit mot honom och mig! Se på honom! Är han inte lik en ängel?
Barnets små skära fingrar slöto sig mekaniskt omkring
