WILLIAM M. THACKERAY
hängena för, och den osynlige regissören ropar: — Andra stavelsen.
— Jag skulle nästan tro att det är "hotell!" säger kapten Grigg vid gardet, och ett allmänt skratt belönar hans klyftighet. Han är icke heller just så synnerligt långt från det rätta.
Medan den tredje stavelsen förberedes, börjar musikkåren spela ett mischmasch av sjömanssånger — och någon händelse till sjöss skall till att försiggå. En klocka höres ringa just som förhänget drages undan. — Sätt av nu, gossar! ropar en röst. Folk tager farväl av varandra. Man pekar oroligt uppåt molnen, som representeras av en mörk gardin, och man nickar med huvudet med en förskräckt min. Lady Squeams (den högvälborne lord Southdown) med sin knähund, sina påsar och redikyler och sin man sätter sig ned och håller sig fast i några tåg. Det är tydligen ett skepp.
Kaptenen (överste Crawley) med trekantig hatt och en kikare kommer in, håller sin hatt kvar på huvudet och riktar sin kikare, medan skörten på hans rock flyga som för vinden. Då han släpper hatten för att begagna kikaren, flyger hatten av under väldiga applåder. Det blåser starkt. Musiken ljuder allt högre och mera gäll, matroserna gå med vacklande gång över scenen, som om skeppet vore i en starkt vaggande rörelse. Stewarten (den välborne G. Ringwood) går raglande förbi med sex bäcken i famnen. Han sätter ett av dem hastigt ned bredvid lord Squeams — lady Squeams nyper sin hund, som börjar tjuta ömkligt, sätter sin näsduk för munnen och rusar bort, liksom för att söka sin hytt. Musiken stegras till den vildaste höjd av stormig uppståndelse, och tredje stavelsen är slutad.
Det var en balett, Le Rossignol, i vilken Montessu och Noblet gjorde sig ryktbara den tiden, och vilken mr Wagg hade överflyttat till den engelska scenen i form av operett, i det han hade lämpat sina verser, vilka han hade stor talang att skriva, efter de vackra melodierna i baletten. Den var uppsatt i den gamla franska kostymen, och lille
224
