WILLIAM M. THACKERAY
ARTONDE KAPITLET.
I vilket lord Steyne visar sig i sin mest älskvärda dager.
Då lord Steyne var välvilligt stämd, gjorde han ingenting till hälften, och hans godhet och frikostighet mot den Crawleyska familjen gjorde den största heder åt hans urskillning. Hans härlighet utsträckte sin välvilja även till lille Rawdon; han påpekade för gossens föräldrar nödvändigheten av att skicka honom till en offentlig skola, att han nu var vid en ålder, då tävlan, de första grunderna i latinska språket, knytnävsstrider och umgänge med andra pojkar skulle göra honom den allra största nytta. Hans far invände, att han icke var tillräckligt rik för att skicka gossen i en god offentlig skola, hans mor förklarade, att Briggs var en ypperlig lärarinna åt honom och att han under hennes ledning redan hade gjort vackra framsteg, men alla dessa invändningar blevo besegrade av markisens av Steyne ihärdiga välvilja. Hans härlighet var en av styresmännen i den ryktbara kollegiala institution, som kallas Whitefriars, vilken i forna dagar var ett gammalt kloster och som slutligen inköptes av en rik köpman, som därav gjorde en ryktbar välgörenhetsinrättning. En skola växte upp kring denna nästan klosterlika stiftelse, och denna existerar ännu i dag med sin medeltida klädedräkt och dito seder och bruk. Det var i denna skola, där gossarna ha en bekväm bostad, god kost och undervisning jämte åtskilliga andra timliga förmåner, som lille Rawdon fick en plats genom lord Steynes bemedling.
Ehuru Rawdon Crawley icke studerade någon annan bok än kappränningskalendern och ehuru hans huvud-
230
