Den här sidan har korrekturlästs
WILLIAM M. THACKERAY
den hederlige officerens finger, och Amalia såg upp i hans ansikte med strålande moderlig glädje. De grymmaste blickar skulle icke kunnat såra honom bittrare än denna blick av hopplös välvilja och vänskap. Han böjde sig ned över modern och barnet. Det var honom för ett ögonblick omöjligt att yttra ett ord, och det var endast med uppbjudandet av hela sin styrka, som han kunde tvinga sig att säga ett Gud välsigne er!
— Gud välsigne er! sade Amalia och räckte upp sitt ansikte och kysste honom. Tyst! väck inte lille George! tillade hon då William gick till dörren med tunga steg. Hon hörde icke bullret av vagnshjulen, då han for bort därifrån: hon satt och betraktade barnet, som skrattade i sin sömn.
18
