WILLIAM M. THACKERAY
det sätt, varpå hon hade placerat dem, samt om de smärtor Becky själv kände över att vara tvungen att betala ut en sådan skön summa pengar. — Vem vet, tänkte den älskliga varelsen för sig själv, om han inte möjligen ger mig litet. mera? Mylord gjorde emellertid icke något sådant förslag — sannolikt anseende sig redan ha varit tillräckligt frikostig.
Han hade därefter den nyfikenheten att fråga miss Briggs rörande hennes affärsställning — och hon berättade hans härlighet mycket samvetsgrant, hur hennes saker stodo — hur miss Crawley hade givit henne ett testamente — hur hennes släktingar hade fått en del därav — hur överste Crawley hade satt ut en annan del, för vilken hon hade den allra bästa säkerhet och en hederlig ränta — samt hur mr och mrs Rawdon hade varit nog goda att tala med sir Fox, som hade lovat att på det mest fördelaktiga sätt placera det lilla hon hade kvar, så snart han finge tid därtill. Mylord frågade, hur mycket översten redan hade placerat åt henne, och miss Briggs berättade honom genast helt öppet och ärligt, att summan steg till sexhundra och några pund.
Men miss Briggs hade icke väl berättat sin historia förrän hon ångrade sin uppriktighet och besvor hans härlighet att icke för översten nämna vad hon hade sagt. Översten var så god och kunde möjligen känna sig sårad och betala tillbaka pengarna, vilka hon sedan skulle få svårt att placera på ett lika förmånligt sätt. Lord Steyne lovade henne skrattande, att han aldrig skulle nämna ett ord om deras samtal, och då han och miss Briggs skildes åt, skrattade han ännu mera.
— Vilken slipad liten sate hon är! tänkte han. Vilken ypperlig skådespelerska! Min själ hade hon inte så när lyckats att häromdagen locka av mig en ny summa genom sitt inställsamma sätt. Hon överträffar sannerligen allt vad jag hittills sett i den vägen. Alla de andra äro bara barn mot henne. Jag själv är en oerfaren stackare i jämförelse med henne — endast en gammal narr i hennes kläder. Hon är oöverträfflig i lögner.
236
