WILLIAM M. THACKERAY
icke fått deras brev, med munlacket ännu vått och med antydan, att en person väntar ute i förstugan!
Rawdon för sin del behövde icke hysa någon tvekan, vart han skulle vända sig för att åstadkomma sin befrielse.
"Min bästa Becky", skrev han, "jag hoppas, att du sovit väl. Var inte rädd, ifall jag inte kommer in med ditt kaffe! Förliden natt, då jag vandrade hem, rökande min cigarr, hände mig en liten ledsamhet. Jag blev gripen av Moss vid Cursitor Street — från vars granna och förgyllda salong jag skriver detta — samma en som tog emot mig ungefär vid samma tid för två år sedan. Miss Moss kom in med mitt te — hon har blivit mycket fet och hade, som vanligt, nedkippade skor.
Det är Nathans revers — hundrafemtio pund — det vill säga hundrasjuttio med ränta och expenser. Var god och skicka mig mitt skrin och några kläder — jag är i lackerade skor och vit halsduk (som till färgen nästan liknar miss Moss' strumpor), jag har sjuttio pund i skrinet. Så snart du får detta brev, så far genast till Nathan — bjud honom sjuttiofem pund kontant och reversen omskriven — säg, att jag tar vin för en del — vi kunna gärna behöva litet matscherry — men att jag inte vill ha tavlor, ty de äro för dyra.
Om han inte vill gå in på saken, så tag min klocka och sådana saker, som kunna undvaras och skicka dem till stampen — vi måste naturligtvis skaffa ihop summan innan kvällen. Jag vill inte sitta här över morgon söndag; sängarna här äro inte särdeles rena, och andra lagsökningar skulle kunna komma in under tiden — det gläder mig att det inte är Rawdons frilördag i dag. Gud välsigne dig!
I största hast din
R. C.
P. S. För all del, kom snart!"
Detta brev, som förseglades med ett munlack, avsändes med en av de budbärare, som alltid stå och hänga utanför
246
