WILLIAM M. THACKERAY
med en tämligen darrande hand. Det var ett särdeles vackert brev, utsökt parfymerat, skrivet på skärt papper och med ett ljusgrönt sigill.
"Mon pauvre cher petit", skrev mrs Crawley, "jag har inte kunnat få en blund i mina ögon, emedan jag endast legat och tänkt på vad som kunnat bliva av mitt stygga, gamla odjur, och somnade inte förrän på morgonen, sedan jag hade skickat efter mr Blench (ty jag hade feber), som gav mig en mixtur och tillsade Finette, att jag icke på något villkor finge störas. På sådant sätt kom det sig, att min gamle mans budbärare, som, efter vad Finette säger, hade en otäck fysionomi och luktade brännvin, fick sitta i förstugan i flera timmar och vänta till dess jag ringde. Du kan föreställa dig vad jag kände, när jag läste ditt stackars kära gamla, illa stavade brev!
Så sjuk jag var, skickade jag genast efter vagnen, och så snart jag var klädd (jag kunde inte smaka en droppe choklad — och tror sannerligen att jag aldrig kan göra det, om icke mitt odjur bär in det åt mig), for jag i sporrsträck till Nathan. Jag träffade honom — jag grät — jag skrek — jag föll ned till hans avskyvärda fötter. Men ingenting kunde beveka den förskräckliga människan. Han ville ha hela summan, sade han, i annat fall finge mitt odjur stanna i fängelset. Jag körde hem i avsikt att göra den där sorgliga visiten hos "min onkel"[1] (ty alla de små nipper jag har skulle jag gärna ställa till ditt förfogande, ehuru de knappast skulle inbringa hundra pund, ty som du vet, så äro några av dem redan hos "den kära onkeln"), och så fann jag mylord där tillsammans med ett gammalt bulgariskt odjur med fårfysionomi, som hade kommit för att komplimentera mig för mina prestationer förliden kväll. Paddington infann sig även, skorrande och släpande på orden och fingrande på polisongerna, och så kommo Champignac och hans chef — envar med en hel hög med komplimanger och vackra fraser — och plågade stackars mig, som längtade att bli av med dem och i varje ögonblick tänkte på min stackars fånge.
- ↑ Pantlånekontoret kallas skämtsamt "min onkel".
248
