VÄRLDSMARKNADEN
— Ack, sade han på sitt rättframma och okonstlade sätt, ni — ni vet inte hur jag blivit förändrad, sedan jag lärde känna er och — och lilla Rawdon. Jag — jag behöver också förändring. Jag skulle önska — önska att vara…
Han avslöt icke meningen, men hon kunde uttyda den, och då hon om kvällen, sedan han hade lämnat henne, satt vid sin lilla gosses bädd, bad hon ödmjukt för denne stackars levnadströtte syndare.
Rawdon lämnade henne och vandrade skyndsamt hem. Klockan var nio på aftonen. Han halvsprang över gator och torg och kom slutligen andlös mittemot sitt eget hus. Han studsade tillbaka och stödde sig därefter, skälvande i hela kroppen, mot staketet, i det han såg dit upp. Fönstren i salongen strålade av ljus. Hon hade sagt att hon var sjuk och låg till sängs. Han stod där ute en stund, medan ljusskenet från rummen föll på hans bleka anlete.
Han tog nu upp sin portnyckel, låste upp porten och gick in. Han kunde höra skratt i de övre rummen. Han var i den baldräkt, i vilken han den föregående natten hade blivit gripen. Han gick tyst uppför trappan och lutade sig mot balustraden, då han hade kommit till det översta trappsteget. Ingen rörde sig för övrigt i hela huset — alla tjänarna hade blivit bortsända. Rawdon hörde skratt där inne — skratt och sång. Becky sjöng en stump av sången från den föregående kvällen. En hes röst ropade: — Bravo! bravo! — det var lord Steynes.
Rawdon öppnade dörren och trädde in. Ett litet bord var serverat med middag, med tillhörande vin och desserter. Steyne hängde över soffan, där Becky satt. Den olyckliga varelsen var klädd i full, lysande toalett, med armar och fingrar gnistrande av armband och ringar, och på hennes bröst strålade de briljanter, som Steyne hade givit henne. Han höll hennes hand i sin och lutade sig över den för att föra den till sina läppar, då Becky störtade upp med ett svagt anskri, i det hon fick sikte på Rawdons likbleka ansikte. I nästa ögonblick försökte hon
