VÄRLDSMARKNADEN
Hon stod där darrande inför honom. Hon beundrade sin man, där han stod, stark, tapper och segrande.
— Kom hit! sade han, och hon kom genast fram till honom.
— Tag av de där sakerna!
Hon började darrande att plocka juvelerna från sina armar och ringarna från sina skälvande fingrar och höll fram dem åt honom i en hög, bävande och seende upp till honom.
— Kasta ned dem! sade han, och hon gjorde det.
Han slet diamantprydnaden från hennes bröst och slungade den på lord Steyne. Den träffade honom våldsamt på hans skalliga panna, och Steyne bar ända till sin dödsdag ärr efter såret.
— Kom uppför trappan! sade Rawdon till sin hustru.
— Döda mig inte, Rawdon! sade hon.
Han skrattade vilt och sade:
— Jag vill se om den där karlen ljuger om pengarna, lika väl som han ljugit om mig. Har han givit dig några?
— Nej, sade Rebecka, det vill säga…
— Tag hit nycklarna! svarade Rawdon, och så gingo de ut tillsammans.
Rebecka gav honom alla nycklarna utom en, och hon hoppades, att han icke skulle märka att denna fattades. Den hörde till det lilla skrin, som Amalia hade givit henne i forna dagar och som hon gömde på ett hemligt ställe. Men Rawdon öppnade koffertar och garderober, kastande hit och dit allt det bjävs och alla de grannlåter de innehöllo, och slutligen fann han skrinet. Rebecka var tvungen att öppna det. Det innehöll papper, kärleksbrev från många år tillbaka — alla slags små fruntimmersnipper och minnen. Det innehöll dessutom en plånbok med banksedlar. Några voro daterade för tio år tillbaka, och en var spritt ny — en sedel på tusen pund, vilken lord Steyne hade givit henne.
— Gav han dig den här? sade Rawdon.
— Ja, svarade Rebecka.
