VÄRLDSMARKNADEN
med varandra i denna konst, då den senare ännu stod kvar vid armén. Kapten Macmurdo låg nu, som sagt, i sin säng och läste i sporttidningen "Belles Life" en beskrivning på en boxningsstrid mellan två berömda prisfäktare, och var till sitt yttre en vördnadsvärd, raggig krigare, med ett litet tättklippt grått huvud med en sidennattmössa, en röd fysionomi och dito näsa samt ett par väldiga, färgade mustascher.
Då Rawdon berättade kaptenen, att han behövde en vän, visste den senare genast vad det var för vänskapstjänst som åsyftades, helst som han hade med största klokhet och skicklighet lett tjogtals hedersaffärer åt sina vänner och bekanta. Hans kunglig höghet, den numera saligen avsomnade överbefälhavaren, hyste den största aktning för Macmurdo i detta avseende, och han var den vanliga tillflykten för gentlemän i bryderi.
— Vad handlar det om Crawley, min gosse? sade den gamle krigaren. Det är väl inte något spelkrakel igen, såsom det där då vi sköto kapten Marker?
— Det är om — om min hustru, svarade Crawley, i det han slog ned ögonen och blev helt röd i synen.
Den andre gav till en vissling.
— Jag har alltid sagt, att hon skulle ge dig på båten en vacker dag, började han — och man hade verkligen slagit vad inom regementet och på klubbarna rörande överste Crawleys sannolika öde, så klen tanke hyste hans kamrater och världen i allmänhet om hans hustrus karaktär, men då han såg den ursinniga blick, varmed Rawdon besvarade det omdöme han sålunda hade uttryckt, ansåg Macmurdo det icke vara lämpligt att vidare utbreda sig däröver.
— Finns det inte någon annan utväg, gamle gosse? fortfor kaptenen i allvarlig ton. Det är väl bara en misstanke, eller hur? Är det några brev? Kan du inte hålla saken tyst? Det är bäst att inte göra något bråk om tocka där saker, ifall man kan undvika det. — Tänk bara, att han inte kommit underfund med henne förrän nu! tänkte kaptenen för sig själv och erinrade sig hun-
