WILLIAM M. THACKERAY
drade olika samtal vid mässbordet, i vilka mrs Crawleys rykte hade blivit slitet i trasor.
— Det finns inte mer än en utväg, svarade Rawdon, och en av oss måste bita i gräset, Mac — förstår du? Jag fördes ur vägen — arresterades — fann dem mellan fyra ögon. Jag sade honom, att han var en lögnare och skurk och feg usling och slog honom till golvet och piskade upp honom.
— Det var rätt åt honom, sade Macmurdo. Vem är det?
Rawdon svarade, att det var lord Steyne.
— För tusan, markisen! De sade, att han — det vill säga, de sade, att du…
— Vad fan menar du? röt Rawdon. Menar du, att du någonsin hört någon tvivla på min hustru, utan att du talat om det för mig, Mac?
— Det pratas en hel hop saker, gamle gosse, svarade den andre. Vad tusan tjänade det till att berätta dig vad en mängd narrar och slammertackor skvallrade om?
— Det var fanken så litet vänskapligt av dig, Mac, sade översten djupt nedslagen, dolde sitt ansikte i händerna och gav vika för en rörelse, vars åsyn fick den sege, gamle kamraten mittemot honom att känna ett djupt deltagande för honom.
— Håll upp, gamle gosse! sade han. Förnäm herre eller inte, så skola vi, fördöme mig, ge honom en kula i kroppen. Vad kvinnorna angår, så äro de alla sådana.
— Du vet inte hur mycket jag tyckte om henne, sade Rawdon med dov stämma. Jag följde henne på min ära som en betjänt. Jag gav henne allt vad jag hade. Jag är en tiggare därför att jag ville gifta mig med henne. Ja, jag pantsatte min egen klocka för att skaffa henne allt vad hon önskade, och hon — hon har hela tiden lagt ihop pengar för egen räkning och ville inte ens släppa till hundra pund för att lösa mig från bysis.
Därpå berättade han häftigt och osammanhängande och med en sinnesrörelse, som hans rådgivare aldrig förr hade sett hos honom, historiens närmare omständigheter. Macmurdo fäste sig genast vid några häntydningar däri.
264
