WILLIAM M. THACKERAY
hus vid Curzon Street, men utan varken kapp- eller nattsäck och med ett besynnerligt uttryck i sitt ansikte.
— De vilja inte lämna dem, sir, sade karlen, det är en faslig uppståndelse i huset, och allting är huller om buller. Värden kom in och lade beslag på allting. Tjänstefolket satt och drack uppe i salongen. De sade — de sade att ni hade givit er av med silvret, överste, tillade karlen efter ett ögonblicks tvekan. En av tjänstefolket har redan givit sig av, och Simpson, betjänten, som var bra högljudd och påstruken, säger, att ingenting får tagas ut ur huset, innan han fått sin lön utbetald.
Berättelsen om denna lilla revolution i May Fair förvånade och gav en liten gladare anstrykning åt det annars tämligen dystra samtalet. De båda officerarna skrattade åt Rawdons förlägenhet.
— Det gläder mig att gossen inte är hemma, sade Rawdon och tuggade på naglarna. Du kommer ju ihåg honom i ridskolan, Mac? Han satt kvar på hästen, fast han sparkade och slog, inte sant?
— Jo men, gjorde han så, gamle gosse! svarade den godmodige kaptenen.
Lille Rawdon satt i detta ögonblick jämte de övriga kamraterna i Whitefriarsskolans kapell och tänkte — icke på predikan, utan på hur han skulle få komma hem nästa söndag, då hans far utan tvivel skulle ge honom någon present och kanske taga honom med sig till teatern.
— Han är en riktigt präktig pojke, fortfor fadern, alltjämt tänkande på sin son. Ser du, Mac, om någonting skulle hända mig — om jag skulle stupa — skulle jag bra gärna se — att du ginge och hälsade på honom, förstår du, och sade honom, att jag höll mycket av honom och det där. Och så — så kunde du ge honom de här guldknapparna, ty det är allt vad jag äger!
Härvid dolde han sitt ansikte i sina svarta händer, på vilka tårar rullade ned och bildade vita fåror. Macmurdo själv tog av sig sin sidennattmössa och förde den över ögonen.
266
