WILLIAM M. THACKERAY
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
I vilket samma ämne fortsättes.
Becky hämtade sig icke från den bedövning och förvirring, i vilka den föregående nattens händelser hade försänkt hennes käcka och oförskräckta själ, förrän klockorna i Curzon Streetkapellet började ringa till aftonsång, då hon steg upp ur sin säng och började ringa på sin egen klocka för att tillkalla den franska kammarjungfrun, som hade lämnat henne några timmar förut.
Mrs Rawdon Crawley ringde många gånger förgäves, och ehuru hon sista gången ringde med en sådan häftighet, att hon ryckte av klocksnöret, syntes mademoiselle Fifine ändå icke till — ja, icke ens då hennes härskarinna, i högsta grad förtretad och med klocksnöret i handen, kom ut i förstugan med håret kring axlarna och upprepade gånger ropade med hög och skarp röst.
Saken var helt enkelt den, att hon för många timmar sedan hade lämnat huset, och det på den permission, som vi kalla ett franskt avsked. Sedan mademoiselle hade plockat upp nipperna ute i salongen, hade hon gått upp till sig och packat sina egna koffertar, varefter hon hade trippat ut och beställt sig en droska, därefter med egna händer burit ned sina kappsäckar, utan att bedja någon annan av tjänarna om hjälp — något som de sannolikt även skulle ha vägrat att giva henne, emedan de hatade henne av hjärtans grund — och så slutligen tagit farväl av Curzon Street.
Då mademoiselle Fifine sålunda tog sitt avsked, medtog hon icke endast sina egna lösören, utan även en del av sin matmors (ifall denna dam kunde sägas rå om
268
