VÄRLDSMARKNADEN
att varje man i er ställning skall kunna låta missleda sig av den — jag sade honom, att en person, som är vild av svartsjuka, i allo bör betraktas som en galning — att en duell mellan er måste leda till samtliga parternas vanheder — att en man med hans härlighets upphöjda samhällsställning icke hade rättighet att i dessa dagar, då de värsta revolutionära grundsatser predikas och de farligaste och mest nivellerande läror spridas bland massan, ställa till en ofantlig skandal, samt att, hur oskyldig han än var, simpelt folk likväl skulle envist påstå, att han vore brottslig. Kort sagt, jag besvor honom att inte avsända utmaningen.
— Jag tror inte ett ord av hela historien! sade Rawdon och gnisslade med tänderna. Jag tror att alltsammans är en förbannad lögn och att ni har ert finger med i saken, mr Wenham. Om inte utmaningen kommer från honom, så skall den, fördöme mig, komma från mig!
Mr Wenham blev likblek vid detta överstens vilda utbrott och såg bort mot dörren.
Men han fann en försvarare i kapten Macmurdo. Denne herre reste sig upp med en ed och tillrättavisade Rawdon för hans språk.
— Du har lagt saken i mina händer, sade han, och du skall, fördöme mig, handla så som jag anser rätt, och inte efter ditt eget tycke. Du har inte rättighet att förolämpa mr Wenham med ett dylikt språk, och fördöme mig, om inte mr Wenham har rättighet att fordra en ursäkt. Vad beträffar utmaningen till lord Steyne, så får du skaffa någon annan som bär fram den, jag gör det inte. Om mylord, sedan han fått stryk, behagar hålla sig stilla, så må han göra det. Och vad beträffar affären med mrs Crawley, så är min tro den, att ingenting är bevisat, att din hustru är oskyldig, såsom mr Wenham säger, och att du i alla händelser vore en fördömd narr, om du inte toge emot platsen och hölle munnen på dig!
— Ni talar som en man med förstånd, kapten Macmurdo, utbrast mr Wenham, utomordentligt lättad. Jag
