WILLIAM M. THACKERAY
fäster mig inte vid vad överste Crawley sagt i ett ögonblicks uppbrusning.
— Ja, det var jag övertygad att ni inte skulle göra! sade Rawdon med ett hånlöje.
— Håll mun på dig, din gamle tok! sade kaptenen godlynt. Mr Wenham är inte någon svärdets man och har till på köpet fullkomligt rätt.
— Min tanke är den, sade lord Steynes utskickade, att denna sak bör begravas i den djupaste glömska. Inte ett ord därom borde komma utom dessa dörrar. Jag talar i min väns intresse likaväl som i överste Crawleys, ehuru han envisas att anse mig för sin fiende.
— Jag förmodar, att lord Steyne inte säger många ord om saken, sade kapten Macmurdo, och jag inser inte, varför vi å vår sida skulle göra det. Hur man än må betrakta saken, är den inte bland de vackraste, och ju mindre man rör i den, ju bättre. Det är ni, som ha fått stryk, och inte vi, och om ni äro nöjda, så tycker jag sannerligen, att vi också böra vara det.
Härmed tog mr Wenham sin hatt, och kapten Macmurdo följde honom ut genom dörren, vilken han tillslöt efter sig, lämnande Rawdon där inne kokande av förbittring. Då dessa båda nu voro ute på andra sidan, såg Macmurdo skarpt på den andre ambassadören och sade med ett uttryck av allt annat än aktning i sitt trinda, jovialiska ansikte:
— Ni fäster er inte vid småsaker, mr Wenham.
— Ni smickrar mig, kapten Macmurdo, svarade den andre med ett leende. Men på ära och samvete bjöd oss inte mrs Crawley att supera hos henne efter operan.
— Naturligtvis, och mrs Wenham hade ett av sina anfall av huvudvärk. Vad jag vill säga, är att jag här har en tusenpundssedel, på vilken jag skulle be er lämna mig ett kvitto, så skall jag lägga in den i ett kuvert till lord Steyne. Min huvudman ska inte slåss med honom, men vi vilja inte gärna taga hans pengar.
— Det var alltsammans ett misstag — alltsammans ett misstag, sade den andre med den allra oskyldigaste min,
284
