VÄRLDSMARKNADEN
och så bugade sig kaptenen för honom till avsked i trappan till klubbrummen, just som sir Fox kom gående uppför den. Det var en liten bekantskap mellan dessa båda herrar, och på återvägen till det rum, där Rawdon var, meddelade Macmurdo baroneten i förtroende, att han hade i godo arrangerat affären mellan lord Steyne och översten.
Sir Fox kände sig naturligtvis helt belåten med denna underrättelse och lyckönskade med värme sin bror till affärens fredliga utgång, i det han på samma gång uttalade några lämpliga, moraliska anmärkningar rörande det syndiga i dueller och det otillfredsställande i detta sätt att slita en tvist.
Efter detta företal sökte han, med uppbjudande av hela sin vältalighet, åstadkomma en försoning mellan Rawdon och hans hustru. Han upprepade vad Becky hade sagt till honom, påpekade det sannolika i uppgifterna och försäkrade, att han själv fullt och fast trodde på dem.
Men Rawdon ville icke höra talas därom. — Hon har hållit pengar undangömda för mig i alla dessa tio år, sade han. Hon svor senast i går att hon inte hade fått några sådana av lord Steyne, och hon visste ganska väl att allt var slut oss emellan, i detsamma som jag hittade dem. Om hon också inte är brottslig, har dock hennes uppförande varit lika dåligt, som om hon hade varit det, och jag vill aldrig, aldrig mera återse henne. Hans huvud sjönk ned på bröstet då han yttrade dessa ord, och han såg helt förkrossad och olycklig ut.
— Stackars gamle gosse! sade Macmurdo och skakade på huvudet.
Rawdon Crawley vägrade någon tid att mottaga en plats, som han hade fått genom en för honom så förhatlig persons inflytande, och ville även taga gossen från den skola, dit samme persons inverkan hade förflyttat honom. Slutligen förmåddes han dock av sin bror och Macmurdo att avstå från dessa sina föresatser, i synnerhet genom den senares antydan om, hur ursinnig lord Steyne skulle bli
