WILLIAM M. THACKERAY
TJUGUANDRA KAPITLET.
George blir en riktig gentleman.
George Osborne var nu på fullt allvar etablerad i sin farfars hus vid Russell Square, bodde i samma rum som hans far förut hade innehaft och var laglig och obestridd arvinge till all glansen därstädes. Gossens vackra utseende, käcka hållning och gentlemanlika yttre förvärvade honom hans farfars ynnest, och mr Osborne var lika stolt över honom, som han någonsin hade varit över den äldre George.
Gossen fick vida mera lyx och blev ännu mera bortklemad än någonsin hans far. Osbornes handel hade under den sista tiden gått betydligt framåt, och hans rikedom och inflytande i City hade i hög grad tilltagit. Han hade i forna dagar varit rätt glad åt att kunna sätta George i en god enskild skola, och den officersfullmakt, han hade köpt åt honom, var en källa till icke ringa stolthet för honom, men för lille George och hans framtid syftade den gamle mannen vida högre. Han ville göra en riktig gentleman av honom, och han såg honom i fantasien såsom en lärd man, såsom en ledamot av parlamentet och kanske även baronet. Den gamle mannen tänkte, att han skulle dö nöjd, om han finge se sin sonson på god väg att vinna sådana hedersposter. Han ville icke ha någon annan än en riktigt lärd akademiker till att leda hans uppfostran — inte några vanliga skrävlare och halvlärda, sade han. Några få år förut hade han plägat utfara mycket häftigt mot alla präster och vetenskapsmän och dylika, förklarande dem vara ett eländigt följe av skojare och skrävlare och humbugs, att de icke vore i stånd att vinna sin bärgning annat än genom att plugga latin och
288
