VÄRLDSMARKNADEN
böcker och lärdom, hans likhet med fadern, allt detta gjorde ett djupt intryck på den gamle herrn och gav den unge övertaget. Den gamle mannen kunde rycka till vid något familjedrag eller någon ton, som den lille gossen omedvetet använde, och inbilla sig, att Georges far åter stod framför honom. Han sökte att genom mildhet och eftergivenhet mot sonsonen försona sin stränghet mot den äldre George. Folk förvånade sig över hans undfallenhet för gossen. Han brummade och svor som vanligt åt sin dotter, men endast log då George kom sent ned till frukosten.
Miss Osborne, Georges tant, var nu en vissnad gammal mö, nedtryckt av mer än fyrtio års tråk och hård behandling. Det var lätt för en rask och livlig gosse att kujonera henne. Och så ofta George önskade någonting av henne, alltifrån syltburkarna i skafferiet ned till de torra gamla färgerna i hennes färglåda (samma gamla färglåda, som hon hade begagnat då hon var en elev åt mr Smee och ännu nästan var ung och blomstrande), tog George föremålet för sin önskan i besittning och frågade icke vidare efter sin tant sedan han väl hade fått det.
Det var den goda mrs Todds glädje att få lämna honom allena med hennes yngsta dotter, Rosa Jemima, ett älskligt barn om åtta års ålder. Det lilla paret tog sig så väl ut tillsammans, och hon plägade säga (men naturligtvis icke så att man hörde det vid Russell Square): — Vem vet vad som möjligen kan hända? Äro de inte ett vackert litet par?
Den gamle, till själ och kropp brutne morfadern var likaledes underdånig den lille tyrannen. Han kunde icke annat än respektera en gosse, som hade så fina kläder och red med en betjänt bakom sig. George å sin sida hörde ständigt hans skoningslöse gamle fiende mr Osborne fara ut mot gamle Sedley i råa okvädinsord eller yttra sig om honom med ett grovt skämt. Osborne plägade kalla honom det gamla fattighjonet, kolgubben, den gamle bankruttören och många andra råa och förnärmande namn. Hur kunde väl lille George hysa någon respekt för
