WILLIAM M. THACKERAY
träffa edra vänner i ekipaget — till vilka jag anhåller att ni måtte framföra mina och mrs Veals vördnadsfulla hälsningar.
George gick ut i mottagningsrummet och såg där två främlingar, vilka han betraktade med högt uppburet huvud och på sitt vanliga stolta sätt. Den ene var korpulent och bar mustascher, den andre var lång och mager, var klädd i blå överrock och hade ett solbränt ansikte och ett gråsprängt hår.
— Bevare mig, vad han är lik honom! sade den långe herrn och ryckte till. Kan du gissa vilka vi äro, George?
Gossens ansikte blossade upp, såsom det vanligen gjorde, då han var rörd, och hans ögon klarnade.
— Den andre känner jag icke, sade han, men ni måste bestämt vara major Dobbin!
Det var också verkligen vår gamle vän. Hans röst skälvde av glädje, då han hälsade på gossen och drog honom till sig.
— Din mor har väl talat med dig om mig — eller hur? sade han.
— Ja, det har hon, svarade George, hundrade sinom hundrade gånger!
302
