VÄRLDSMARKNADEN
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Av blandat innehåll.
En av de många orsaker till personlig stolthet, varmed gamle Osborne brukade muntra upp sig, var den omständigheten, att hans gamle medtävlare, fiende och välgörare på sina sista dagar var så djupt krossad och förödmjukad, att han måste taga emot pengar ur den mans hand, som mest av alla hade skymfat och förfördelat honom. Den av lyckan gynnade världsmannen förbannade "det gamla fattighjonet" och hjälpte honom alltemellanåt. Då han gav George pengar att lämna åt modern, lät han gossen på sitt vanliga råa sätt förstå, att Georges morfar endast var en gammal bankruttör, och att John Sedley borde tacka den man, vilken han redan var skyldig så mycket pengar, för den hjälp, som hans ädelmod nu behagade skänka honom. George bar det skrytsamma understödet till sin mor och den stackars avsigkomne gamle änklingen, vilken det nu var hennes livs bestyr att sköta och trösta. Den lille gossen var helt nedlåtande och beskyddande mot den förolyckade gamle mannen.
Måhända visade Amalia brist på "passande stolthet", då hon emottog dessa penninggåvor ur händerna på sin fars fiende. Men passande stolthet och denna stackars dam hade just aldrig haft synnerlig bekantskap med varandra. Hennes sinnesart var av naturen vek och i behov av stöd och beskydd, och en lång bana av fattigdom och förödmjukelse, av dagliga umbäranden och hårda ord, av vänliga tjänster utan återtjänst eller tacksamhet, hade varit hennes lott nästan ända ifrån det hon blev fullvuxen eller alltsedan hennes olyckliga giftermål med George Osborne. Ni, som ser dem, vilka äro bättre än ni själv,
