VÄRLDSMARKNADEN
löständer, men framför allt åt hans anspråk på att vara en Don Juan och åt hans löjliga fåfänga att inbilla sig att varje fruntimmer, med vilket han kom i sällskap, förälskade sig i honom. Det var till mrs Brent, herr krigskommissarien Brents hulda maka, som generalen nu hade förflyttat sin hyllning — sina buketter, sina fina middagar, sina operaloger och sina presenter. Stackars mrs Tufto var icke lyckligare än förut och måste ännu alltjämt tillbringa långa aftnar allena med sina döttrar, medan hon visste att hennes general hade avlägsnat sig, parfymerad och bränd, för att stå bakom mrs Brents stol på teatern. Becky hade visserligen ett dussin beundrare i hans ställe och kunde skjuta sin rival i sank med sin kvickhets fyrverkeripjäser, men såsom vi redan nämnt, så började hon tröttna vid detta tomma sällskapsliv; hon började bli övermätt på operaloger och middagar på värdshus; blomsterbuketter kunde icke förvandlas till kapital, och hon kunde icke leva på små granna nipper, spetsnäsdukar och glacéhandskar. Hon kände nöjets tomhet och flärd och längtade efter mera solida fördelar.
Just i den vevan anlände och spredo sig nyheter, som väckte stor tillfredsställelse hos överstens många fordringsägare i Paris. Miss Crawley, den rika tant, efter vilken han väntade att få det omätliga arvet, låg på sitt yttersta, och översten måste skynda till hennes dödsbädd. Mrs Crawley och hennes barn skulle stanna kvar, till dess han komme tillbaka för att hämta dem. Han reste till Calais, och sedan han lyckligt och väl anlänt dit, skulle man kunnat förmoda, att han for över till Dover, men i dess ställe for han med diligens till Dunkerque och reste därifrån till Brüssel, för vilket ställe han hyste en gammal förkärlek. Saken var nämligen den, att han var skyldig annu mera i London än i Paris och att han föredrog den lugna lilla belgiska staden framför någondera av dessa mera bullrande huvudstäder.
Hans tant var död. Mrs Crawley klädde sig själv och lille Rawdon i den djupaste sorgdräkt. Översten hade fullt upp att syssla med den dödas affärer. De skulle
