VÄRLDSMARKNADEN
icke var närvarande, beskrev för officerarna på skeppet hela slaget vid Waterloo och snart sagt antydde, att Napoleon aldrig skulle ha kommit till Sankt Helena, om icke han, Josef Sedley, hade varit.
Han förde med sig en infödd tjänare, som var hans betjänt och pipbärare och bar den Sedleyska hjälmen i silver på sin turban och var i allmänhet mycket vänlig och nedlåtande och bjöd på det stora förråd av vin och konserver och sodavatten, som han förde med sig. Som det icke var några damer ombord och majoren gav civilisten försteget, var han den främste dignitären vid middagsbordet och behandlades av kapten Bragg med den respekt, som hans rang krävde.
Mången natt, då skeppet skar sig fram genom den rytande, svarta sjön, medan månen och stjärnorna lyste där ovan, sutto mr Sedley och majoren uppe på skansen och talade om hemmet, majoren rökande sin cigarr och civilisten smackande på sin pipa. Under dessa samtal var det verkligen underbart att höra, med vilken ihärdighet och fyndighet major Dobbin förstod att föra samtalet på Amalia och hennes lille gosse och påpeka, hur fördelaktigt det skulle vara för Josef att ha ett eget hus i London, hur hans syster med sitt fina sätt just var den rätta personen att presidera där, och hur det vore bäst att Josef skickade lille George till en god skola för att göra en karl av honom, eftersom hans mor och morföräldrar säkerligen annars skulle skämma bort honom. Majoren visste nämligen icke vilka händelser, som hade tilldragit sig inom den Sedleyska familjen, och hur döden hade tagit bort modern, medan rikedomen hade skilt George från Amalia.
Vår vän majoren hade varit ganska sjuk och svag, då han kom ombord på Ramchunder, och även närvaron av hans gamle bekante, Josef Sedley, ombord, kunde icke synnerligt liva upp honom. Men stor förändring inträffade efter ett samtal som de hade med varandra en dag, då majoren låg helt trött och slapp uppe på däck. Han talade om hur han trodde sig icke ha långt kvar och hur han
