WILLIAM M. THACKERAY
det ännu så tidigt på morgonen, att ingen i värdshuset ännu var uppe, med undantag av borstaren, denna märkvärdiga personage i ett värdshus, som aldrig tyckes behöva någon sömn, och majoren kunde höra diverse högljudda snarkningar från de olika gästerna i rummen, medan han med knarrande steg vandrade fram genom de dunkla korridorerna. Sedan han vankat omkring en stund och ett par gånger hållit på att stupa omkull på pigornas ämbar ute i förstugorna, ställde han sina steg till mr Sedleys rum, drog undan förhängena till den stora familjebädd, i vilken Josef låg och snarkade, och ropade till honom:
— Stig upp, Sedley! Det är nu tid på att fara. Postvagnen står utanför porten om en halvtimme.
Josef frambrummade under täcket en fråga om hur mycket klockan var, och då han slutligen avtvungit den förlägne majoren en sannfärdig bekännelse om hur dags det verkligen var på morgonen, for han ut i en hel skur av otidigheter, bad majoren draga så långt vägen räckte, förklarade att han icke ville resa tillsammans med honom och att det var i högsta grad oanständigt att på ett sådant sätt komma och störa en person i hans sömn, varpå den snäste majoren måste avlägsna sig och låta Josef återtaga sin ljuva vila.
Vagnen kom om en liten stund därefter körande fram till porten, och majoren ville icke vänta längre, utan satte sig upp och for i väg. — Om han hade varit en engelsk adelsman ute på en lusttur för att se sig omkring eller en tidningskurir, skulle han icke kunnat resa hastigare. Postiljonerna undrade över de stora drickspengar han utdelade åt dem för att de skulle köra fort, och den ena milstolpen efter den andra flög i ilande fart förbi vagnen, och det vackra engelska landskapet utbredde sig i leende skönhet för hans ögon, utan att majoren tycktes giva akt på någonting — till den grad var han ivrig att få komma hem till sina föräldrar.
Slutligen anlände han till London och tog troget in på sitt gamla ställe — Slaughters kaffehus. Långa år hade
310
